Jag har ingenting att säga, det var länge sedan
Men jag bryr mig inte längre,
det är den enda skillnaden
Orden som förut kunde försätta berg
Är nu så svaga och bleka, de har helt tappat färg
Alla mina drömmar kom inte på skam
Men där framme hägrar nya mål,
har ingen känsla av att ha kommit fram
Jag har tvingats lära mig om falskhet och svek
Livet är ett Monopolspel men det är inte någon lek
Jag har kommit att tro på
att inte ha någon tro
Jag slits mellan det vilda
och en önskan om lugn och ro
Jag snor allt jag kommer över
och försvinner i natten
Det enda jag lämnar efter mig
är ett fotspår i rabatten
Du kan tvivla på allt
som jag någonsin haft att säga
Utom detta faktum: Jag älskar dig
Ibland så mår jag illa, det gör vi lite var till mans
Men även den som har gått vilse
har ju ändå rest någonstans
Ofta vill jag spy
fast jag är långt ifrån mätt
Men ångesten måste ju
komma ut på något sätt
Jag tänker på det som aldrig har varit
och på det som aldrig kan bli
Jag tänker på hur jag låste in mig själv
när jag trodde jag slog mig fri
Vissa människor är nöjda med vad de har,
vissa längtar bort från strid och kiv
Vissa människor går till och med så långt
att de tar sitt eget liv
Vissa människor längtar förgäves
efter att få höra någon säga
[Fyll i valfritt namn], jag älskar dig
Jag önskar att jag rullade Sisyfos sten
I stället för att sitta halvvägs upp
med domnade ben
Jag är stark men kraftlös,
jag är arg men för snäll
Jag rannsakar allt jag säger och gör
men jag tål inte att få skäll
Jag vill lära mig mitt hantverk
men inte veta hur man gör
Blir den nya medicinen något som räddar mitt liv
eller bara något som förstör
Solen går upp var morgon
så vi gör likadant
Det gäller att tro på vad man säger till sig själv,
vare sig man ljuger eller talar sant
Jag bara hoppas
att du inte ljuger för mig
Framför allt inte när du viskar: Jag älskar dig
Text och musik: Anders Hansson