Det var en tisdagseftermiddag
klockan närmade sig två
Jag var ledig från mitt jobb
men ingen kom och hälsade på
Så jag satte på en platta
som jag köpt någon dag förut
Den var gammal redan då
och det är minst 20 år sedan nu
Artisten sjöng om storfinansen
och den lilla människan
Och de år som skiljer då från nu
i ett slag bara försvann
Jag vet inte om det har varit bra någon gång
om pendeln har varit borta och vänt
Men när jag ser på hur det är i dag
så är det som om ingenting har hänt
Direktörerna, de skriker
i skräck och hysteri
Om vinsten är någon miljon lägre
än de trodde den skulle bli
De måste man permittera
sälja ut och flytta utomlands
Att låta knegarna ta smällen
är det som ligger närmst till hands
Sen höjer man sina löner
och styrelsearvod’
Och skriver sig i Schweiz
för att slippa leva i armod
Skälet är ju uppenbart
det är ju självklart att
Om man tjänar tillräckligt mycket
så har man inte råd att betala skatt
Jag flyttade tillbaka nålen
för att höra låten om igen
Och det var samma visa en gång till
för sanningen är ju den
Att det är klart som korvaspad
att det är likadant nu som då (om inte värre)
De säger panta rei
men det är ändå alltid status quo
Text och musik: Anders Hansson