Veckans skivtips
Allt för mycket bra musik är "lost in the blåst" som de säger. Kallt Kaffe försöker råda bot på det genom att tipsa om plattor och artister du inte kände till sen tidigare eller bara hade glömt bort. Eller musik som helt enkelt är så bra att det inte skadar att påpeka det en gång till.
I skivtipsargruppen ingår: Martin Anderberg, musikperiodare som på senare år fastnat med minst ett öra i hyllan med hardcorecountry, Henrik Jönsson, skivsamlare djupt nedsjunken i sydstatssoulträsket, Christian Sjölund, som inte minst genom sitt utseende visar att han gillar skäggrock (tänk Will Oldham), samt Anders Hansson, som fick sin första Dylan-platta när han fyllde tio och inte ändrat musiksmak sedan dess.
Varje vecka läggs ett nytt skivtips ut. För att se tidigare skivtips, besök arkivet.
Det finns mycket som talar för att Faces hade potential att bli lika stora som The Rolling Stones. Faces-gitarristen Ron Wood var bevisligen god nog att bli en rullande sten och Rod Stewarts karisma och karakteristiska uttryck som sångare går inte att bestrida. Rent musikaliskt är beröringspunkterna också många och Faces festade minst lika hårt som Stones någonsin gjorde. Ooh La La visade sig bli Faces sista studioplatta av fyra. Basisten Ronnie Lane, som var med och grundade Small Faces en gång i tiden, hoppade av, Kenny Jones tog så småningom Keith Moons plats i The Who, Ron Wood hamnade till slut i Stones och Rod Stewart blev megastjärna i eget namn. Efter sig lämnade gruppen fyra rockplattor av bästa märke.
Läs mer om Faces här.
Vill du kommentera innehållet på sidan eller komma i kontakt med någon av medlemmarna?
Skriv ett inlägg i gästboken eller skicka ett mejl!