Det visslar, det susar, det viner kring husen
Och snön faller tungt på Moder Jord
Och ingen vet hur det slutar
Mörkret står tätt när han blåser ut ljusen
Kinden ligger tryckt mot hans bord
Stormen ylar kring stugans knutar
Den eviga vinden tar fart över slätten
Slätten vars jord han gett sitt liv
Vinden blåser rakt in i själen
Den siste i raden i den urgamla ätten
Vinden ropade "kom" men slätten sade "bliv"
Han väntar på våren som ska fördriva tjälen
Han har stuckit en brasa i spisen men fryser
Och på raggsockan på foten har det blivit hål
Kläderna är slitna som hans kropp
På den snötäckta slätten där bara månen lyser
Söker han en smula tröst i alkohol
Han dricker, ingen annan säger stopp
Åkrarna kantas av pileträd, som galler
I det fängelse till vilket han blev dömd
Men tanken flyger högt som tärnorna
I julnatten ser han hur en stjärna faller
Men han har glömt allt som han någonsin drömt
Önskan faller tyst som stjärnorna